Tova Öman

jag är tillbaka
Hej, och åhej var ska jag börja...
 
Jag hade tänkt börja blogga igen! Woho. Dessvärre har mitt liv ändrats ganska snabbt och oväntat under sommaren. Jag kan ju börja såhär, Ture har fått somna in. Bara att skriva och tänka på det gör mig gråtfärdig. Min underbara älskade Ture som numera galopperar på de evigt gröna ängarna med andra saknade hästar. 
 
 
Under sommaren kom jag till insikt att jag har verkligen inte råd att ha häst längre, och i Juli bestämde jag mig för att från den 1a September skulle jag säga upp Ture eftersom jag haft honom på foder (ägde alltså inte honom). Söndag 26 Augusti fick jag ett samtal på morgonen att Ture var extremt svullen på ena bakbenet, och jo såklart var han ju det. Åkte direkt till stallet och han var jättehalt. Fanns inget jag kunde göra förutom att vänta tills Linda och Clara (ägaren) skulle komma tillbaka från ett meeting i vännäs. Vi valde att avvakta och se om det blir bättre dagen efter. Men dagarna gick och det blev inte minsta lilla bättre. Och för er som inte vet, Ture var 18 år, oförsäkrad och skulle egentligen blivit utdömd för 7 år sen. Han var inte fräsch i kroppen längre. Tisdag eftermiddag ringer Linda kliniken och de kommer som överens om att det är bäst att låta honom somna in, istället för att betala tusenlappar för att se vad som är fel och det kanske ändå inte går att åtgärda. Så redan dagen efter kl 12 rullade vi till kliniken för att lämna honom där så skulle de ta hand om avlivningen helt enkelt. Den jobbigaste resan någonsin. Att lämna honom där glad och helt ovetandes om vad som skulle hända... de som vet hur Ture var så går det att föreställa sig hur söt och glad han var när vi gav honom massa morötter och äpplen. 
 
Den 29e Augusti kl 13.05 tog Ture sitt sista andetag innan han somnade in.
 
Jag har aldrig gråtit så mycket. Och tårarna tog aldrig slut. Jag saknar honom så otroligt mycket hela tiden. Och saknaden kommer aldrig ta slut. Tårarna rinner bara av att behöva skriva det här och mentalt återuppliva minnena från denna dagen. Jag undrar om han visste, att han visste att våran tid skulle ta slut. Jag har knappt kunnat röra hans saker, tog nästan en vecka innan jag ens kunde mocka ur hans box för sista gången. Det gör så ont i mig. Han finns inte kvar och kommer aldrig komma tillbaka. 
 
Jag är så glad att Agnes att föreviga lite bilder på oss innan det var försent. Så tacksam. 
 
 
Tack Ture för allt. Du var en på miljonen och hade aldrig kunnat tänka mig en bättre kompis än du. Jag saknar dig. 
 
Det får räcka för detta inlägg. Jag ska försöka blogga nu ett tag igen och se om det går bra.
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress