Tova Öman

Om det finns någon man verkligen saknar...
 
...så är det verkligen denna lilla tjej. Min fina katt Saga som var med mig i 9 år. Väldigt liten och nätt var hon, och väldigt söt för att vara en bondkatt. Hon följde mig i vått och torrt, och jag var hennes absoluta favoritmänniska. När hon kom till oss så skulle hon heta Sune, för vi trodde det var två killar vi fick hem men den ena visade sig vara en liten Saga. Hon var väldigt skygg direkt hon kom hem till oss, gömde sig direkt under en byrå, men jag gav henne mitt tålamod så tillslut kom hon fram och då var det som klart. Under hennes 9 år fick INGEN annan hålla i henne, hon sov med mig varje kväll då jag var hemma, så fort jag inte var hemma gick hon runt och jamade efter mig så resten av familjen vart less. Hon kände på sig hur jag mådde och var alltid med mig och fick mig på bättre humör. 
 
Men så kom dagen, vi hade precis flyttat till stan, kanske hade bott här snart ett år, då hennes bror Sigge hamnade i storbråk med grannkatten som hatar alla katter (och fräser och går nästan till attack även mot människor om man kommer nära) som inte slutade bra. Han fick ett hål i skallen och efter att ha haft så otur med andra sjukdomar som han tidigare haft så valde vi att efter 9 år låta han somna in och slippa smärtan. Det hade aldrig gått att ha kvar honom som utekatt om grannkatten kommer till vårat hus för att bråka hela tiden. Efter vi fått ta bort honom så vart Saga väldigt konstig, det är ju klart, hon blev ju ensam. Jag skulle också bli som henne om min bror hade dött liksom. Hon var väldigt ängslig hela tiden, började klösa mycket på väggar, jamade och skrek ständigt och var aldrig riktigt nöjd med tillvaron längre. Enda gången hon var nöjd var när jag var hemma, men jag kunde ju inte vara hemma hela tiden, eftersom jag nyss börjat gymnasiet och var mycket med kompisar, sov borta och var på tävlingar och dylikt.  
 
Så när vi skulle åka utomlands till Thailand i två veckor fick vi tänka till ordentligt, kändes så otroligt jobbigt att lämna henne själv i två veckor, är ju en sak om hon hade haft Sigge. Vi märkte på henne hur hon inte mådde bra längre. Så vi tog ett gemensamt besut jag och mamma, allt hängde egentligen på mig. Jag fick bestämma. Jag ville göra det som var bäst för henne. Veckan efter åkte  vi till djurkliniken och där fick hon somna in lugnt och stilla med mig precis bredvid henne. Det var något av det absolut jobbigaste jag varit med om. Det var som en bästa vän som somnade in. 
 
Det kändes rätt att göra just då. Men hade jag kunnat ångra något nu så hade jag nog ångrat mig. Men bara för att jag ska slippa sakna henne hela tiden. Jag tror inte hon hade mått bra av att fortsätta leva sådär. Blir så less på alla som säger att katter är så diviga, opersonliga och inte ger lika mycket kärlek som en hund. För denna katt var min bästa vän, min soulmate i djurform. Ett sån chans kommer aldrig igen har jag inbillat mig, en likadan katt som henne kommer jag aldrig få igen, och det gör ont i mig. Finns ingen annan som kommer kunna ersätta henne någonsin. Gud som jag saknar henne. 
 
Ett långt inlägg för en katt skull, men ni som känt såhär om ett djur vet känslan. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress