För jag var ju så lycklig med dig


Fyfan vad jag saknar henne, önskar verkligen hon skulle vara här just nu, finaste katten min. Jag var så glad när hon fanns. 

Tyvärr trivdes hon inte i stan när vi flyttade och var endast nöjd när hon fick ligga såhär i min famn, aldrig varit med om en katt som varit så fäst till endast en människa. Sen dagen vi tog hem henne och Sigge har jag varit den enda människan hon tyckt om. Hon har varit väldigt folkskygg och verkligen inte gillat främlingar, inte ens efter 9 år i min familj fick någon annan än jag hålla i henne. Då kan ni tänka er vilket förhållande till varandra vi hade trotts att hon bara var en katt. Så fort jag var borta sent på kvällarna eller sov borta slutade hon inte jama efter mig, och när jag kom hem var hon överlycklig.

När vi ändå är inne på en liten memory lane kan jag berätta om första åren vi hade henne. Under hennes första och andra år satt hon var och varannan dag fast i träd hon klättrat upp i men inte kom ner. Det längsta hon satt var en vecka... Och så fort hon var borta mer än en dag förstod vi att någonstans i skogen satt hon fast. När hon väl började lära sig att ta sig ner behövde vi inte oroa oss för henne längre. 

Alltså shit vad jag saknar henne. I 9 år var hon min bästa vän. 

 Ville bara skriva av mig lite. 












Kom ihåg mig?
Tova Öman | 19 år | Piteå, Norrbotten